Japp då var det dax igen... Nya sjuklingen e Niklas. Feber och förkyld, detta tar aldrig slut. Igår var jag och shoppade kläder till barnen. Det e alltid lika kul att springa i affärer...NOT!
Till Niklas köpte jag: Sommar jacka, jogging dress, tre luv tröjor, två t-shirtar, två lång ärmade t-shirtar och shorts. Till Adrian blev det: jogging dress, sommar jacka, skor och ett regn ställ. Våra barn ska ju till Säljö barn kollo och dom ska ha med sig hur mycket grejer som helst!! Det e inte klokt! Det kostar en hel förmögenhet att skicka dit dom där. Micke och Fia delar på Niklas grejer och det e ju bra för ska man köpa allt själv så är det inte kul. Adrians pappa betalar underhåll och vägrar hjälpa till med annat. Det är bra att bara ha sin son varannan helg för då behöver man ju inte vara pappa resten av året. SJUKT e min mening och det står jag för. Vi får väl se nu när han får ett barn till. Jag har så mycket besvikelse i kroppen mot honom. Tänk va bra vi kunde gjort det för Adrian om det varit annorlunda Vi kunde haft en helt annan relation där Adrian fick känna att mamma och pappa pratar med varandra. Vi kunde suttit i samma kyrka på skol avslutningar. Vi kunde åkt Micke, jag, Mattias och Mia och hälsat på honom på Säljö. Men inte!! Det är hon som stoppar allt. Mattias och jag pratar helt annorlunda när inte hon sitter bredvid. Varför är det så?? Svartsjuka säger dom som känner henne, men va fan Mattias och jag har inte varit tillsammans på 9 år och kommer aldrig bli det heller. Det enda vi två har gemensamt är vår son. Något som vi båda var med och planerade. Jag kommer i håg när jag ringde Mattias och sa att jag var gravid, han stod då och byggde ställningar på öresundsbron. Han blev så jävla glad och skrek till sina jobba kompisar att han skulle bli pappa. Det var då när man var så glad och trodde att allt skulle bli bra. Jag har inte en vän som förstår hur jag bara kan prata med honom efter allt. Men jag har ju hoppats nu i nio år att han ska ändra sig och hoppas än i dag. Det är ju inte så mycket som krävs för att vara en bra pappa. För min egen del så hade jag aldrig tittat på människan igen om vi inte haft pojken. Han bad faktiskt mig om ursäkt en gång hemma i huset där dom bor i dag. Han frågade om min sjukdom om förlossningen och graviditeten. Men... han brydde sig inte igen efter det, för många öl i kroppen och då blev han väl sentimental!!! Det blev jag nog också nu när jag skriver detta. Det är ju något man aldrig pratar om. Kanske det jag behövde göra nu då. Blir bara så ledsen. Han kommer inte på skolavslutningen detta året heller... Inte tid... Eller rättare sagt, fick inte?? Tack farmor och farfar att ni bryr er om honom. Nu kommer snart Janina och vi ska starta upp hennes blogg:) Vi får se hur det går. Kram alla...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar